People help the people.

Ni vet den där jobbiga känslan man får när det känns som att allt man gör bara blir fel. När man gör det som känns bäst och det man tror blir det bästa. Alla glada känslor man får när man gjort någonting man tror är bra, och det fina leendet på läpparna som finns där och det behövde inte ens pressas fram, de bara dök upp automatiskt. När du vant dig att le, trivs med känslorna av att du gjort någonting bra, klappat dig själv lite på axeln och känner dig stolt över dig själv, då händer det.. Mitt i allt så vänds allting upp och ner, John Blund slutar komma till dig och du inser att du har gjort världens misstag som inte går att rätta till.. Det går inte ens att beskriva dom känslorna, man känner sig så liten, så ynklig, så vilsen i den här stora världen. 

Folk säger åt dig att resa dig igen, de är bara du som kan förändra ditt liv, göra något åt det, är det inte dags att leva lite? Man ser riktigt hur det står på vissas pannor "Finns", så vad är det som hindrar oss? Vad är det som hindrar oss från att säga allt och ingenting till folk som vill försöka hjälpa till, som vill hjälpa oss som varit starka för länge och ligger i en grop med träningsvärk och inte tar sig upp ensam. 
Är det rädslan som styr? Tänk om dom tycker jag är konstig om jag säger som det är? Tänk om dom tittar på mig med en dömande blick när jag pratat klart och frågar vad det riktiga problemet är? 
Eller är det den där lilla rösten man hör i sitt huvud som säger att man inte ska ta hjälp av andra, riktiga krigare klarar sig själva oavsett hur situationen ser ut. Det är svagt att be om hjälp, ta tag i dina egna problem, för alla andra har ändå sina egna. 
Eller kan det vara den känslan man får när man pratat ut med någon och ser hur alla vill säga samma svar: "Skaffa hjälp"

 Vi är inte dumma, vi vet att andra inte kan leva åt oss. Men vi kan alltid be om stöd och be någon "rita en karta över vårt liv", och vars vi är på väg, så vi får det stöd vi behöver för att kunna klara av det själv sen. Ja, dom kan rita en karta eller rita en sträckgubbe på ett papper och fråga om det ser ut som en smal tomte, men det är VI som måste följa "kartan"  för att nå lyckan i oss själva, för att sen kunna berätta vad som fanns där. Vi kan alltid fråga om råd, andra kan ge hur mycket råd och stöd som helst men det är vi som måste göra något av dom, bestämma om vi ska följa råden eller inte. 

Det är aldrig fegt att be om hjälp, ge det en chans, känns det helt åt fan, ge det en chans till, börjar du bli less? Ge det en tredje chans. Du kan inte sitta och stirra tomt i väggen i väntan på att bli lycklig och må bra. Tänk på att du är värd att må bra och vara lycklig, du är värd ett bra liv. Även om det känns tufft, vägen dit känns lång, Men hur skönt känns det inte sen, hur stolt blir man inte då?, Då när man kan du gå tillbaka till samma stol igen som man satt på för nått år sedan för att stirra in i samma vägg & tänka att du faktiskt är lycklig på riktigt till skillnad från då.