Det är egentligen ofattbart, jag kan fortfarande inte förstå att jag lät det vara, att jag valde att hålla tyst om det. Hur kunde jag låta det bli en vana? Hur kunde jag vara så rädd när jag visste att han ändå inte skulle sluta, även om jag var så rädd att jag grät.
Jag antar att jag fortfarande är chockad, att saker blev som det blev. Att konsekvenserna av det jag sa & de han gjorde bara blev för mycket för att smälta.
Bilder från det som en gång hänt, är bilder jag inte vill se längre, bilder jag försöker förtränga, bilder som dyker upp när jag som minst vill se dom...
Kanske är de dags att sluta vara rädd, dags att se sanningen i vitögat men är jag verkligen redo för att släppa allting som hänt?
Jag som alltid trott att alla gånger jag fått ta emot både spark och slag, alla gånger jag fått springa & låsa in mig någonstans och alla gånger jag varit vaken hela natten när jag varit för rädd för dig, jag som alltid trott att det var mitt fel.. Trodde och tror det än...
Det har gått flera år nu och jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Tårarna vill bara rinna ner, men någonting håller dom inne, inlåsta. Jag vill så gärna be om ursäkt, men jag har tydligen ingenting att be om ursäkt för... Jag förstår inte, varför känns allt jag gör bara så jävla fel?
2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar