Hopplös.

Här låg jag till sist, på sjukhuset, i sängen, kände hur sjukdomen tagit över mitt liv totalt, jag förstod vid samma ögonblick jag kom dit, det är här jag kommer att dö, det är nu sjukdomen skulle ta mitt liv. Jag kände min pojkväns varma hand mot mina kalla händer, jag kände hur han skakade av rädsla, eller kanske var det jag, utan att jag själv visste om det. 

Det stod och pratades om det överallt, i tidningar, självbiografier, dokumentärer, bloggar och internet överhuvudtaget. Stackars människor, att man kan bli så sjuk, bara för att man inte äter eller äter för lite. Det händer bara kändisar och modeller, som har för mycket att tänka på, som är för stressade och pressade. Som har för mycket krav på sig att det helt enkelt inte klarar av det längre och tar ut det över maten istället.

Men lilla jag då? Jag som varken är modell eller kändis, hur hamnade jag hit? Varför fick jag sjukdomen jag fruktat så länge jag kan minnas. Men nu låg jag här, liten och blek, kände hur hjärtat slog fortare och fortare, kände hur det blev allt tyngre att andas, kanske var det ännu en ångestattack, kanske var det någonting annat. Sjukdomen som kom från ingenstans skulle snart försvinna, och ta mig med sig. Anorexia är ingen lek sa dom, man kan dö av det sa dom, och det var nog det jag var på väg att göra..

Börjat på ännu en ny berättelse, har haft början i huvudet flera månader nu, haha :) 

En liten "tjuvtitt" om någon skulle vela läsa.