❤

För ungefär 5 månader sen i slutet av sommarlovet träffades vi för första gången bara några dagar före du for hem.

"Det är bara en sommarromans, han far snart hem, gör inget dumt nu som att bli olyckligt kär eller något sådant"

Det var det jag tänkte på, det var för bra för att vara sant, han var för bra.

Skolan började sakta men säkert och du försvann. De 10 veckorna jag var utan dig var hemska, jag tror aldrig att jag har saknat någon så mycket som jag saknade dig då. 

Och ja, det är jobbigt med distans, det är det verkligen. Att bara kunna ses på loven är jobbigt. Men, det är värt det.

Jag trodde aldrig att jag skulle ge mig in i något sådant, "jag är inte en sådan person som klarar av distans". 

Men..

Jag hade fel, och det är jag glad över.

Nu sitter jag här, 5 månader senare med världens underbaraste kille. 

Killen som vet vad jag gått igenom, vet allt och lite till. 

Han som alltid finns här för mig, som alltid ställer upp, som torkar mina tårar och kallar mig vacker trots maskaran rinnande nerför mina kinder och omkring flytande runt mina ögon. 

Ord kan inte ens beskriva hur mycket han betyder för mig & hur mycket jag tycker om honom, min underbara Filip❤

 

Jag älskar dig❤