Jag hatar den känslan man får när man vet att man kunde göra saker bättre, spola tillbaka tiden och göra något bättre av den. Och sen vet man inte vet vad man ska göra när dom nya tillfällena kommer.
När man vet att man har två val, vad gör man? Sten sax påse? Singla slant? Tänker man på alla andra när man vet att man borde tänka på vad som är bäst för en själv?
Men det jobbigaste måste nog vara att inte kunna ta vissa beslut själv, för att man helt enkelt inte vet vad som är bäst för en själv. Utan väljer bara det som känns lättast, men visar sig sen ändå vara jobbigast.
Jag är inte känslokall, jag är ingen jävla sten. Det är väl självklart att jag saknar alla mina underbara vänner som jag saknar sjukt mycket, min superfina släkt, mina älskade bröder som jag önskat att jag ställt upp för mer än vad jag gjorde, och jag saknar min familj överhuvudtaget, jag saknar ön jag vuxit upp på. Ibland vill jag verkligen ha tillbaka den tiden, men jag vet att jag måste inse, att livet går vidare. Efter sommaren kommer jag börja skola i Kalix, hur fan det kommer gå, det vet int en enda jävel. Det är bara att vänta och se, tacka och ta emot.
Man brukar ju säga, "Gråt inte för det som har hänt, le för att det är över"
Men man kan inte bara gå runt och le hela tiden, hur sjukt skulle inte det se ut? Hur sjukt skulle inte det verka? Det är väl klart att man är glad för att något jobbigt är över, men man måste ändå låta få gråta ut, för det som har hänt har alltid hänt, och det är både jobbigt och lätt bara man ger det lite tid, men
it's okay to not be okay.
Självklart kommer det dagar då det känns som att jag fallit ner så djupt att jag aldrig kommer ta mig upp igen, upp på banan. Men även dom dagarna är välkomna, för det är dom man blir starkare av, även om det inte känns som det.
Men det kommer ju inte bara jobbiga dagar, vissa dagar känns allt perfekt, livet leker typ. Men hade man bara levt ett "perfekt" liv, då vet man ju inte om man verkligen lever, för hur kul är det att leva ett fullständigt perfekt liv? När man lär sig av sina misstag och blir starkare av dom, växer som person på grund av dom fel man en gång i tiden gjort.
Om jag någon gång skulle börja prata
nonsens, så påminn mig!
Om jag någon gång går för långt, försök inte
stoppa mig!
Om jag någon gång sjunker ihop, så lappa
till mig!
Om jag någon gång är lycklig, ta mig ned på
jorden.
"You never know how strong you are until being strong is the only choice you have"
